Expeditionen – Dag 6

En vilodag. Jag och Benny hade kommit fram till att vi skulle göra ett försök att själva ta oss över passet. Inte en optimal lösning, eftersom det alltid är säkrare om man är fler när man färdas över glaciärsprickor osv. Dock hade vi inget annat val. En annan omständighet var också att vi missat en dags fint väder.
Det stora tältet skulle stanna med Axel, medan jag och Benny bara tog med oss en tarp, ett kök, och mat för fem dagar. Tanken var att vi skulle göra en hit n run-bestigning. Vi ville färdas så lätt som det bara gick. Vi visste ju inte hur det såg ut på andra sidan passet. Gick det att gå ned, eller skulle vi bli tvungna att fira oss ned. Skulle vi kunna ta oss upp igen på samma ställe? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det, och det var att försöka.
Den kvällen åt vi pasta, lök och bacon, för vi visste ju inte när vi skulle få äta bra mat igen.
Publicerat i Yukon | Lämna en kommentar

Expeditionen – Dag 7

Våra lätta packningar var förberedda, så direkt efter frukosten knöt vi in oss i repet och började röra oss mot passet. Vi kunde följa våra gamla spår, vilket snabbade på vår förflyttning. Speciellt tacksamma för det var vi när vi kom fram till passagen jämte isfallet. Tidigare hade vi stretat i djupsnön, men nu fanns det upptrampade spår, vilka hade frusit till. En annan fördel var också att vi hade med oss skidorna hela vägen, så när det började plana ut lite i passets övre del, kunde vi spänna på oss dem och slapp pulsa hela tiden.
Vi passerade ganska raskt det ställe där vi vänt tidigare, och nu var allt okänd terräng för oss. Efter en timme nådde vi passets högsta punkt och började närma oss andra sidan. Väl där insåg vi att kartan hade rätt. Det var tämligen brant för att ta sig ned till nästa glaciär. Dock fanns det en möjlighet att följa den norra sidan ned, men glaciären på andra sidan såg inte snäll ut. Det fanns ganska många glaciärsprickor. Toppen som vi hade sett ut, som låg på andra sidan glaciären, skulle innebära en rejäl utmaning att ta sig uppför. De utlöpande ryggar som vi funderat på var långa och såg osäkra ut. Vi kunde se en möjlig väg och det var att följa ett isfall på några hundra höjdmeter upp för att därifrån klättra 30-40 meter klippa för att ta sig upp på kammen. Sedan skulle det bli en lång och exponerad kamvandring.
Vi diskuterade ett bra tag kring hur vi skulle göra. Visserligen skulle det vara görligt, men det fanns ett par saker som talade emot. Dels att vi bara var två och skulle behöva passera en ganska sprickig glaciär, för att sedan ge oss på en utmanande klättring och kamvandring. Dels hade vi tre dagar med fint väder på oss. Om vi fortsatte var vi tvungna att kallt räkna med att inte hinna tillbaka innan busvädret var över oss. Det skulle innebära att vi skulle bivackera i tarp på glaciären. För hur länge kunde vi inte veta. Vi valde att avstå. Hade vi varit tre personer, och utrustade för längre tids dåligt väder, så hade vi kanske valt annorlunda, men under rådande omständigheter var det nog bäst att avstå.
Givetvis känner man en viss besvikelse, en viss frustration. Hur som helst, valde vi att vända om. Men det var då vi såg en annan möjlighet. Direkt höger om oss fanns en topp som utgjorde ena sidan av passet. Vi kunde ganska snabbt komma fram till att den knappast blivit bestigen, eftersom de bestigna topparna i området låg utmed helt andra glaciärer. Vi beslutade oss där och då för att göra ett försök på toppen. Dels för att vi inte ville komma tillbaka helt tomhänta, dels för att vi redan hade gjort 400 höjdmeter från lägret sett.
Vi gick med skidor så långt vi kunde. När vi väl bytte till stegjärn lämnade vi också packningarna, och gick enbart med klätterutrustningen. Det som vanligtvis skulle vara en relativt bekväm tur i Alperna, visade sig bli en lång och jobbig snöpulsning. För det mesta sjönk vi ned till midjan i snön. Det gjorde att vi ofta turades om att spåra. Turen var inte särskilt teknisk, men på några ställen blev det lite brantare, så att vi valde att gå med löpande säkringar. Kanske mer för risken att flaklaviner skulle gå än själva fallrisken. Efter fyra timmars pulsande i snön, nådde vi slutligen kammen. Vi kunde se att det var ca. 45 minuter kvar till toppen, och trots att timmen var ganska sen, fortsatte vi. Kammen som också mest bestod av snöpulsande såg ut att vara ganska säker, men det visade sig att det var en kam av den lömska sorten. Det var en cornice-kam (överhäng), vilket gjorde att Benny trampade igenom vid ett par tillfällen. Under snötäcket var det direkta håligheter, vilket man förstod när det började blåsa upp luft genom dem. Vi såg till att hålla oss så nära vindsidan det gick. 18.40 nådde vi slutligen toppen. Höjden var knappt 3000 meter (N60º57’19, V140º58’48).
     
Nedfärden genomfördes lugnt och metodiskt. Vi såg noga till att hålla oss på behörigt avstånd från de områden som vi misstänkte var håligheter. Det dröjde inte länge förrän vi kunde ta på oss skidorna igen och ta oss hela vägen ned genom passet. Väl framme vid tältet utbytte vi några ord med Axel, innan vi kokade ett paket nudlar var. Vi hade inte ätit någonting förutom frukost på hela dagen. Och efter nästan 12 timmar av klättring kunde jag och Benny krypa ned i våra sovsäckar. Trötta, besvikna och nöjda, på en och samma gång.
Publicerat i Yukon | Lämna en kommentar

Expeditionen – Dag 8

Det blev en sovmorgon efter den långa gårdagen. Detta till trots, så planerade jag och Benny att försöka göra ytterligare en topp under dagen. Visst, var vi lie slitna, men vi visste att vi bara hade två fina dagar kvar innan ett snöoväder skulle dra in. Det fanns inget annat val än att försöka. Fördelen med toppen var att den låg ganska nära lägret.
Ganska sent på dagen drog vi på oss selarna och knöt in oss i repet. Axel som inte kände sig riktigt bra än, stannade i lägret. Vi skidade in till foten av berget och sneddade upp utmed en sadel. Hela berget var smalt, vilket gjorde att vi kunde välja att komma upp på kammen från två håll. Väl uppe i sadeln hade vi fin utsikt ned mot Walsh-glaciären. Det fanns en tydlig snöränna som vi antog ledde upp till kammen, så det var bara att ta på sig stegjärnen och börja ta sig uppåt. Återigen kämpade vi mot djupsnön, men denna gång var det betydligt brantare. Det innebar att vi vid vissa partier fick köra taktiken att stampa trappsteg i snön. Eftersom den är lös och inte har någon bärighet river man ned så mycket snö man kan, trampar ned den, och kan på så sätt ta sig upp 20-30 cm, innan man måste göra om proceduren. Det säger sig självt, att det tar ganska lång tid att röra sig uppför berget på detta sätt.
I möjligaste mån höll vi oss i närheten av klipporna på den vänstra sidan. Här och var hittade vi placeringar för kammar och kilar, vilket gjorde att vi rörde oss löpande. Efter några timmar hade vi passerat snörännan, en distans som vanligtvis skulle ta 45 minuter under andra förhållanden. Vi hade inte riktigt nått upp till kammen än. Dock fortsatte vi att streta på. Den sista biten ledde Benny upp, och det visade sig vara rejält med sockersnö. Han fick bokstavligen gräva sig fram genom en meterdjup snödriva innan vi äntligen kom upp på kammen. Den syn som mötte oss där var en riktigt smal kam, bestående av lössnö. På båda sidor om kammen sluttade det rakt ned.
           
Klockan var ganska sen, och vi hade många timmar kvar till toppen, så vi valde att vara nöjda för dagen. Vi kunde fortsätta imorgon, om vi så önskade, speciellt nu när vi trampat upp spår i snön. Vi rörde oss nedåt med löpande säkringar och det dröjde inte länge förrän vi var åter i sadeln. Därifrån kunde vi ropa åt Axel att börja förbereda för kvällsmaten. Klockan åtta på kvällen kom vi till tältet, och då var vi ganska frusna och hungriga. Tur att maten, mer eller mindre, var färdig.
Publicerat i Yukon | Lämna en kommentar

Expeditionen – Dag 9

Både jag och Benny kände att vi ville göra ett nytt försök på den topp som vi kämpade med under gårdagen. Dels var det sista dagen innan sämre väder skulle dra in, dels hade vi redan gjort mycket av förarbetet. Vi tog oss snabbt upp till samma plats som vi vände vid förra gången. Eftersom det var en smal kamvandring på lössnö, gick jag över medan Benny säkrade. Den enda säkringsmöjlighet som fanns var att slå in en picket. Det var med full fokus som jag balanserade mig över kammen. Väl på andra sidan gällde det att hitta en säkringsmöjlighet så att jag kunde ta över Benny på ett säkert sätt. Lite längre bort kunde jag se en sten som stod rakt upp. Nästan som en runsten. Stenen i sig skulle förmodligen inte klara av någon belastning, men fundamentet var rejält, och med hjälp av en slinga kunde jag säkra Benny.
Vi rörde oss utmed kammen så snabbt vi kunde, vilket innebar att ett stand aldrig bestod av mer än en säkring. Inget pyssel med flera separata säkringar, motdrag, jämviktat osv. När vi väl satt en säkring kopplade vi in oss med dubbelt halvslag, tog hem rep, säkrade den andre via en HMS-knut. När denne väl kom fram till standet, så fick han ta över säkringarna och fortsätta vidare. På så vis gick vi två replängder i stöten, och sparade ganska mycket tid. HMS-knuten är underbar, då man kan ta hem och släppa ut, utan att behöva göra minsta omjustering. Snabbhet är A och O på berg.
Vi kunde röra oss hyfsat snabbt och söka oss till öar av klippor/stenar. Det kändes alltid bra när man nådde fram till en säker punkt. Snön under oss kunde vi inte lita på.  Även om den kändes okej, så fanns risken för att den skulle släppa ett helt flak. Faktum är att en flaklavin gick bara några tiotal meter från oss. Som tur var gick den inte när vi var där, utan den måste ha gått någon gång efter det att vi passerat området.
Ju längre vi följde kammen, desto värre blev det med säkringspunkter i klippan. Vi hade nu nått en stor snökam, helt utan några säkringsmöjligheter. Lutningen var någonstans mellan 55-60º. Hela flaket vilade på ett hårdare lager av tjock skarsnö. Vi satte en picket i det hårdare lagret, mest som en säkring ifall det övre lagret skulle släppa. Det som försvårade vägen var att utmed hela kammen gick en cornice som stack ut 2-3 meter. Antingen höll man sig nära kanten, där lavinrisken bedömdes lägre, men å andra sidan kunde överhänget ge vika när som helst, eller så gick man längre in på snötäcket, men där upplevdes lavinrisken som betydligt högre. Det var som att välja mellan pest eller kolera. I huvudsak försökte vi hitta en medelväg. Ungefär 10 meter från krönet av denna mindre kam tvingades vi göra ett stand. Repet var slut.
Här fanns det endast möjlighet att säkra med en picket. Dock var snön lös och sockerartad. Genom att gräva ut ett större utrymme och packa snö över en tvärliggandes picket kunde jag ta upp Benny. Sin vana trogen trampade han igenom till håligheten under. Med en viss anspänning fortsatte jag sedan vidare. Det som väntade mig bakom krönet var ytterligare ett snöflak i form av en kam. Lutningen på flaket var faktiskt ännu värre, 60-65º. Men eftersom det hade gått ganska bra att klättra första snöflaket var det bara att fortsätta.
Jag kom ungefär två tredjedelar av kammen, innan repet började ta slut. Jag gjorde som tidigare och ordnade ett stand med en picket och säkrade Benny. Förmodligen pga. båda våras kroppsvikt, så började läget bli olustigt. Medan vi befann oss på flaket hördes ljud från snön. Vi förstod att vi inte var på någon bra plats. Kanske kan man tycka att det bästa vore att vända om i detta läge, men eftersom vi inte var så långt från krönet och vad som kunde uppenbara sig där (kanske en underbart vacker och fast klippa med massa, massa sprickor i alla storlekar för både kammar och kilar), så valde vi att åtminstone ta oss dit för att se.
Medan jag tog mig uppåt hände det som vi inte ville vara med om. Hela övre skiktet satte sig, och Benny som stod vid standplatsen sjönk 10-15 cm. Framför mig såg jag hur en liten spricka hade bildats i snötäcket. Men nu fanns ingen återvändo. Nu gällde det bara för mig att ta mig över till andra sidan, dels för att hitta en säkringsmöjlighet, dels för att om flaket gick så vore det inte bra om vi båda var på samma sida om kammen. Genom min egen kroppsvikt kunde jag fungera som säkring, dvs. motvikt om Bennys sida skulle släppa.
Jag kröp på alla fyra uppåt för att inte perforera det bärande snölagret under mig. Och med viss lättnad kunde jag kliva upp på kammen, och ta mig över på andra sidan där jag hittade ett klipparti där jag kunde säkra Benny. Snart stod vi båda hyfsat säkert igen, men det som låg framför oss såg inte kul ut. Det var fler snökammar av oviss kvalité. Vi diskuterade hur vi skulle göra. Förvisso var det inte mer än 70-80 höjdmeter kvar till toppen, men däremot några hundra meter av kamvandring. Dessutom, som sten på börda, började det dra in moln, vilket skvallrade om att sämre väder faktiskt var på väg in.
Det senaste partiet hade skrämt oss båda. Faktum är att det under våra diskussioner fram och tillbaka, om vi skulle fortsätta eller inte, konstaterats att vad som händer inte längre är i våra händer. Vi hade nått gränsen för vad vi själva kunde styra över. Av den anledningen valde vi att vända om. Och det kan jag säga, att det var ett av de lättaste besluten jag har fattat när det gäller att avstå en topp.
Vi hasade oss nedför den mycket osympatiska snökammen. Detta för att skada eller belasta den så lite vi kunde. När vi väl passerat de två snöflakskammarna kändes det lite bättre. Vi tog oss metodiskt utmed kammen och ned genom rännan. Därefter dröjde det inte länge förrän vi åter var i säkerhet i lägret.
Den kvällen riktade jag ett tacksamhetens ord till berget. På ett sätt var det tråkigt att vi inte kunde nå toppen på detta vackra berg, och att vi vänt bara 70-80 höjdmeter från toppen. Men jag kan leva med det, med betoning på leva.
Publicerat i Yukon | Lämna en kommentar

Expeditionen – Dag 10

Efter två ganska ansträngande dagar var det lite skönt att vädret satte stopp för några utflykter. Det snöade och blåste lite, så vi ägnade dagen åt att fylla groparna under våra liggplatser med snö. Mycket energi lades också ned på att ordna med en smaskig måltid. Det är ju ändå höjdpunkten på dagen.
Till middag bjöds det på en variant av pad thai. Vi kokade nudlar som vi sedan stekte i smör, vitlök och vanlig lök. Dagen till ära ordnade vi en efterrätt. Vi smälte tre pigallkakor i stekpannan som vi värmde genom ångan från kokande vatten. Vi rörde ned havreflarn i form av frukostcrunch och kaffe i anrättningen. Tårtan/kakan fick sedan stelna innan vi serverade den i bitar. En riktigt trevlig efterrätt.
Överhuvudtaget flödade vår kreativitet när det gällde mat. Dels i olika matfantasier, dels i vad vi kunde göra med de råvaror som vi hade. Det pratades om äppelchutney, potatisbullar gjorda av pulvermos, wraps med tonfisk, stuvade makaroner osv.
Och så var ytterligare en dag till ända.
Publicerat i Yukon | Lämna en kommentar

Expeditionen – Dag 11

Vi vaknade upp till ytterligare en snöig och blåsig dag. Vi aktiverade oss genom att gå ut och skotta runt tältet lite då och då. I övrigt gick tiden mest åt till att diskutera vad vi skulle äta till middag. Idag blev det knaperstekt kanadensisk bacon (marinerad i lönnsirap och honung). Till detta serverades mjölkstuvade makaroner. Eftersom vi hade både smör och mjölkpulver kunde vi göra en bottenredning som vi sedan såg till redde sig fint innan vi rörde ned de förkokta snabbmakaronerna i. En riktigt suverän middag för att vara på en glaciär. Jag hade till och med uppskattat samma rätt hemma i Sverige.
Väderleksrapporterna från Kristina och Sabine (Axels käresta) talade om fortsatt dåligt väder. Lördagen skulle också bli blåsigare än vad det varit hittills.
Publicerat i Yukon | Lämna en kommentar

Expeditionen – Dag 12

Det kändes som att vi, vid det här laget, kunde det här. Att sitta i tält och vänta, alltså. Hur som helst var det återigen en snöig och blåsig dag. Det hade säkert kommit knappt en halvmeter snö under de tre dagarna. Vi fick skotta runt tältet med jämna mellanrum, och likaså skotta upp vägen till latrinhålet.
Dagens höjdpunkt var måltiden som Axel stod värd för. Det blev inga wraps med tonfisk, eftersom Benny i så fall skulle bli utan frukost, men däremot blev det en pad thai-variant med tonfisk. Även det var riktigt gott. Att vi skulle behöva börja nalla av våra frystorkade hade vi nog sett som ett nederlag.
Vi ringde till Ultima Thule Lodge för att stämma av datum för hämtning. Egentligen bestämdes ingenting, men det var bra att de fick veta att vi var vid god hälsa och att de inte skulle glömma bort hämtningen.
Publicerat i Yukon | Lämna en kommentar