Både jag och Benny kände att vi ville göra ett nytt försök på den topp som vi kämpade med under gårdagen. Dels var det sista dagen innan sämre väder skulle dra in, dels hade vi redan gjort mycket av förarbetet. Vi tog oss snabbt upp till samma plats som vi vände vid förra gången. Eftersom det var en smal kamvandring på lössnö, gick jag över medan Benny säkrade. Den enda säkringsmöjlighet som fanns var att slå in en picket. Det var med full fokus som jag balanserade mig över kammen. Väl på andra sidan gällde det att hitta en säkringsmöjlighet så att jag kunde ta över Benny på ett säkert sätt. Lite längre bort kunde jag se en sten som stod rakt upp. Nästan som en runsten. Stenen i sig skulle förmodligen inte klara av någon belastning, men fundamentet var rejält, och med hjälp av en slinga kunde jag säkra Benny.
Vi rörde oss utmed kammen så snabbt vi kunde, vilket innebar att ett stand aldrig bestod av mer än en säkring. Inget pyssel med flera separata säkringar, motdrag, jämviktat osv. När vi väl satt en säkring kopplade vi in oss med dubbelt halvslag, tog hem rep, säkrade den andre via en HMS-knut. När denne väl kom fram till standet, så fick han ta över säkringarna och fortsätta vidare. På så vis gick vi två replängder i stöten, och sparade ganska mycket tid. HMS-knuten är underbar, då man kan ta hem och släppa ut, utan att behöva göra minsta omjustering. Snabbhet är A och O på berg.
Vi kunde röra oss hyfsat snabbt och söka oss till öar av klippor/stenar. Det kändes alltid bra när man nådde fram till en säker punkt. Snön under oss kunde vi inte lita på. Även om den kändes okej, så fanns risken för att den skulle släppa ett helt flak. Faktum är att en flaklavin gick bara några tiotal meter från oss. Som tur var gick den inte när vi var där, utan den måste ha gått någon gång efter det att vi passerat området.
Ju längre vi följde kammen, desto värre blev det med säkringspunkter i klippan. Vi hade nu nått en stor snökam, helt utan några säkringsmöjligheter. Lutningen var någonstans mellan 55-60º. Hela flaket vilade på ett hårdare lager av tjock skarsnö. Vi satte en picket i det hårdare lagret, mest som en säkring ifall det övre lagret skulle släppa. Det som försvårade vägen var att utmed hela kammen gick en cornice som stack ut 2-3 meter. Antingen höll man sig nära kanten, där lavinrisken bedömdes lägre, men å andra sidan kunde överhänget ge vika när som helst, eller så gick man längre in på snötäcket, men där upplevdes lavinrisken som betydligt högre. Det var som att välja mellan pest eller kolera. I huvudsak försökte vi hitta en medelväg. Ungefär 10 meter från krönet av denna mindre kam tvingades vi göra ett stand. Repet var slut.
Här fanns det endast möjlighet att säkra med en picket. Dock var snön lös och sockerartad. Genom att gräva ut ett större utrymme och packa snö över en tvärliggandes picket kunde jag ta upp Benny. Sin vana trogen trampade han igenom till håligheten under. Med en viss anspänning fortsatte jag sedan vidare. Det som väntade mig bakom krönet var ytterligare ett snöflak i form av en kam. Lutningen på flaket var faktiskt ännu värre, 60-65º. Men eftersom det hade gått ganska bra att klättra första snöflaket var det bara att fortsätta.
Jag kom ungefär två tredjedelar av kammen, innan repet började ta slut. Jag gjorde som tidigare och ordnade ett stand med en picket och säkrade Benny. Förmodligen pga. båda våras kroppsvikt, så började läget bli olustigt. Medan vi befann oss på flaket hördes ljud från snön. Vi förstod att vi inte var på någon bra plats. Kanske kan man tycka att det bästa vore att vända om i detta läge, men eftersom vi inte var så långt från krönet och vad som kunde uppenbara sig där (kanske en underbart vacker och fast klippa med massa, massa sprickor i alla storlekar för både kammar och kilar), så valde vi att åtminstone ta oss dit för att se.
Medan jag tog mig uppåt hände det som vi inte ville vara med om. Hela övre skiktet satte sig, och Benny som stod vid standplatsen sjönk 10-15 cm. Framför mig såg jag hur en liten spricka hade bildats i snötäcket. Men nu fanns ingen återvändo. Nu gällde det bara för mig att ta mig över till andra sidan, dels för att hitta en säkringsmöjlighet, dels för att om flaket gick så vore det inte bra om vi båda var på samma sida om kammen. Genom min egen kroppsvikt kunde jag fungera som säkring, dvs. motvikt om Bennys sida skulle släppa.
Jag kröp på alla fyra uppåt för att inte perforera det bärande snölagret under mig. Och med viss lättnad kunde jag kliva upp på kammen, och ta mig över på andra sidan där jag hittade ett klipparti där jag kunde säkra Benny. Snart stod vi båda hyfsat säkert igen, men det som låg framför oss såg inte kul ut. Det var fler snökammar av oviss kvalité. Vi diskuterade hur vi skulle göra. Förvisso var det inte mer än 70-80 höjdmeter kvar till toppen, men däremot några hundra meter av kamvandring. Dessutom, som sten på börda, började det dra in moln, vilket skvallrade om att sämre väder faktiskt var på väg in.
Det senaste partiet hade skrämt oss båda. Faktum är att det under våra diskussioner fram och tillbaka, om vi skulle fortsätta eller inte, konstaterats att vad som händer inte längre är i våra händer. Vi hade nått gränsen för vad vi själva kunde styra över. Av den anledningen valde vi att vända om. Och det kan jag säga, att det var ett av de lättaste besluten jag har fattat när det gäller att avstå en topp.
Vi hasade oss nedför den mycket osympatiska snökammen. Detta för att skada eller belasta den så lite vi kunde. När vi väl passerat de två snöflakskammarna kändes det lite bättre. Vi tog oss metodiskt utmed kammen och ned genom rännan. Därefter dröjde det inte länge förrän vi åter var i säkerhet i lägret.
Den kvällen riktade jag ett tacksamhetens ord till berget. På ett sätt var det tråkigt att vi inte kunde nå toppen på detta vackra berg, och att vi vänt bara 70-80 höjdmeter från toppen. Men jag kan leva med det, med betoning på leva.
Expedition Yukon 2013 