Expeditionen – Dag 1

Efter en rejäl natts sömn, och med lite bättre anpassning till den nya tidszonen, så blev vi hämtade av Donna från Ultima Thule Lodge på morgonen. Donna skulle köra oss de 5-6 timmarna det tog för att komma till en den lilla flygplats där Paul, hennes make, skulle komma och hämta oss. Bilresan gick hyfsat fort, speciellt då Donna var ganska pratglad och vi avhandlade många intressanta ämnen. Det var särskilt intressant att få ta del av deras historia, men även hur home schooling fungerar. Alla deras tre barn var hemskolade. Eftersom de bor ute i lodgen förstår man att det var det smidigaste alternativet för dem.
Lodgen ligger ca. 160 km från landningsbanan vid vägs ände. Det finns inget annat sätt att ta sig dit än att flyga, om man inte vill vandra 16 mil i obanad terräng. Och där har Paul och Donna valt att bo. Väl framme vid landningsbanan mötte Paul oss, och vi hann inte mer än byta om så satt vi i planet. Tur att Donna stannat på vägen och låtit oss äta en underbart god hamburgare i Copper River. Jag antar att hon visste hur det skulle bli.
Flygningen ut till lodgen tog ca. 45 minuter. Det fanns en liten landningsbana precis bredvid stugbyn. Det fanns fem plan på plats, och med hjälp av dessa flög de ut skidåkare och vildmarksturister. Och på detta sätt tjänade de sitt uppehälle. Alpinister flög de endast i undantagsfall, då de gjorde en ganska dålig affär på dessa, men eftersom Paul var själv en gammal bergsklättrare åtog han sig ibland liknande uppdrag för ”den goda sakens skull”.
Vi var lite nyfikna på lodgen och stugorna, men vi hann inte mer än landa så skulle vi flyga vidare till glaciären. Som alltid gällde det att passa på medan vädret tillät det. Vår ursprungliga plan att flyga till Chitina-glaciären fungerade inte pga. för mycket morän på isen. Han pekade ut en mindre glaciär som låg på högre höjd, och som han visste att han kunde landa på. Den låg inte heller så långt från en av de toppar som vi spanat in.
Sagt och gjort, så fick vi hoppa in i två små plan. Jag och Axel i den ena, medan Benny åkte i den andra som flögs av sonen. Från lodgen sett var det ca. ytterligare 80 km ut i vildmarken. Ganska snart kom vi till den utsedda glaciären, och det var en häftig upplevelse att flyga över det vita snötäcket med berg på båda sidor om oss. Paul markerade landningsplatsen innan han slutligen landade. Det första som hände när vi klev ut var att vi sjönk ned till midjan i snön. Snabbt spände vi på oss våra skidor innan vi packade ur planen. Vi hann knappt samla ihop våra grejer innan de satte sig i planen, önskade oss lycka till, och flög iväg.
              
Plötsligt var vi ensamma, utlämnade på en främmande plats 24 mil till närmaste bebyggelse – fågelvägen. Det var med en känsla av tomhet som jag hörde hur ljudet från planen sakta dog ut. Tur att solen sken, och än var det några timmar till kvällen. Vi började genast att förbereda vårt läger genom att sondera terrängen med våra lavinsonder efter glaciärsprickor och trampa ned snön för tältet med våra skidor. Vi lät det frysa på en timme, och ganska snart därefter hade vi fått upp tältet, ordnat med toalett. Vi stuvade om utrustningen, rullade ut liggunderlag och sovsäckar, och smälte lite snö till vatten innan vi åt och kröp ned i våra säckar.
Annonser

Om joelyukon

En rektor från Norrland med en diger lista av klättrade berg. Har bl.a. bestigit fyra av sju berg i den famösa ”Seven Summits”-serien. Har tillsammans med Benny gjort förstabestigningar i Pamir på gränsen mellan Kirgizistan och Tadzjikistan.
Det här inlägget postades i Yukon. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s