Lite om Yukon

Yukon, en mytomspunnen vildmark som har utövat en speciell lockelse genom löften om frihet och rikedom. Kanske minns du Jack Londons Skriet från vildmarken från din ungdom. Den naturromantiska skildringen som talade till vår inneboende frihetslängtan. Kanske förknippar du Yukon med guldruschen till Klondike under slutet av 1800-talet, ett motiv som också återfinns i Skriet från vildmarken. Många var de som sökte lyckan i detta ogästvänliga land, endast ett fåtal fann det de sökte.

Att draghunden var livsnödvändig för människorna i Yukon framgår också av att en Alaskan mamalute pryder Yukons flagga. Flaggans färger grönt, vitt och blått, symboliserar också skogen, snön och vattnet.

Yukons flagga med en Alaskan mamalute

Att Yukon-territoriet är en vildmark är knappast någon överdrift. Dess yta är 482 443 km² och med en befolkning på 33 900, blir det en befolkningstäthet på knappt en person per 10 km². Sverige har en befolkningstäthet på 21 personer per km². För att illustrera hur glesbefolkat Yukon är, kan man tänka sig att hela Sverige endast skulle rymma Bodens befolkning. Av Yukons befolkning bor mer än hälften, 19 000, i Whitehorse som är huvudstaden.

Yukon och Kluane nationalpark

Stora delar av befolkningen tillhör de s.k. First Nations, dvs. ursprungsbefolkningen. Av dessa är de flesta hemmahörande i Athabaskan-gruppen. Namnet Yukon är athabaskan och betyder ”Den stora floden”.

Kluane nationalpark (uttalas Kloo-wah-nee) är också athabaskan och betyder ”Stora fisksjön”. Det är till detta område i sydvästra Yukon som vi ska åka till, runt N 61º. I Kluane återfinns också Kanadas högsta berg, Mount Logan (5959) samt Mt. Saint Elias (5489). I detta område råder det torrt och kallt inlandsklimat. Längst ned i söder råder det mer kustklimat med en del nederbörd. Medeltemperaturen i juni är 11ºC, och i januari -21ºC.

Nu kanske du undrar varför jag skriver om massa realia. Det är ju tänkt som en ”klätterblogg”. Var är all häftig information om klättringen? Tja, detta är en viktig del av det. Dels är det en viktig del av förberedelserna att känna till saker om området som t.ex. klimatet. Dels finns det en fördel att känna till områdets historia för att kunna sätta in bergen i ett sammanhang. Faktum är att man aldrig klättrar ett berg utan att komma i kontakt med människorna och kulturen kring berget. För min del är det också något som jag ser som minst lika viktigt.

En familj framför sin yurta i Kirgizistan.

Många av mina starkaste minnen är från händelser vid sidan om bergen: att bli inbjuden till den kirgiziska familjens yurta, att fira 4:e juli i Fairbanks, att få provskjuta en gränssoldats kalashnikov, att muta sig ut ur landet, att vakna av giraffer som vandrar utanför tältet, att åka på pubrunda med lokala chilienska ungdomar, att upptäcka hur discot plötsligt förvandlas till en stripshow, att köpslå med berberna om sina stavar, att provköra en gammal lada i Kaukasus, att trängas i en Niva-jeep med tio andra osv.

Det här är upplevelser som man inte kan planera inför, men däremot kan man förbereda sig. Genom att vara lite påläst kan man i mötet visa sig intresserad av dessa människor. Och det är så okända dörrar öppnas.

Annonser

Om joelyukon

En rektor från Norrland med en diger lista av klättrade berg. Har bl.a. bestigit fyra av sju berg i den famösa ”Seven Summits”-serien. Har tillsammans med Benny gjort förstabestigningar i Pamir på gränsen mellan Kirgizistan och Tadzjikistan.
Det här inlägget postades i Yukon. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Lite om Yukon

  1. Anders skriver:

    Som biolog reagerar jag lite på växten, Mjölkört, som också återfinns i flaggan. En mycket nyttig och ätlig växt. De färska skotten (maj var det ni åker?) är bäst. Kanske nödmat om det tryter.
    Här mer om symboliken i Yukons flagga. http://www.chiefscout.info/CitizenshipResources/EmblemsofYukon.pdf

    Vill man läsa betydligt bättre naturromantik om Kanadas och Alaskas vildmark, från den tiden det begav sig, rekommenderas Harry Macfie. En svensk-skotskt guldgrävare och pälsjägare som levde där i många år. När han kom tillbaka till Sverige medförde han kanadensakanoten och började skriva om sina äventyr. Bäst är de som handlar om honom själv. Wassa wassa, Lägereldar längesen, Farväl Falcon lake och Alaskakust. För att vara skrivna i en tid då synen på urbefolkningar antingen var deras underlägsenhet eller ”den ädle vilden” är de mycket liberalt skrivna. Indianernas tillvaro beskrivs som välutvecklad men tuff. Både nyttan som civilisationen förde med sig, t ex en blindtarmsoperation i en tipi under snöstorm, och den negativa påverkan det hade på ursprungsbefolkningens kultur. Utan att hemfalla år ”White mans burden”. När han beskriver jakten på att ta sig tillbaka från sin claim innan höstisen fryser på, kan man verkligen förstå vilka vedermödor de tog sig igenom. Hur en ynka snarad harpalt kan vara skillnad mellan liv och död. Långt mycket bättre än Londons fantasier.

  2. joelyukon skriver:

    Tack för tipset om Macfie. Nu tror jag dock att Jack London är mer känd i allmänhet, och det var väl mest för att peka på hur mytomspunnet Yukon är som Skriet från vildmarken omnämndes. Sedan är det alltid roligt med lästips.

    • Anders skriver:

      Har själv samtliga Londons böcker i hyllan. På danska! Intressant läsning, men man ska vara medveten om deras begränsning i verklighetsbeskrivning. Det fick ju Christopher McCandless lära sig den hårda vägen.

  3. Kristina skriver:

    Kunskap är viktigt! Vad vet ni om mobiltäckningsförhållandena, till exempel?

  4. joelyukon skriver:

    Mobiltäckningen är noll, men vi kommer att ha med oss satellittelefon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s