Alpin stil

I vår ansökan Mountain Adventure-stipendiet betonade vi vår önskan att genomföra en bestigning i alpin stil.

”Utöver våra egoistiska skäl så ser vi det också positivt för den svenska bergsporten i allmänhet om fler svenska klättrare verkar för en enkel alpin stil inom klättringen och att sådana miniexpeditioner främjas. Främst som kontrast till den alltmer utbredda expeditionsturismen där oerfarna, men ändå sponsrade, västerlänningar bereds väg med fasta rep, bärare och kockar.”

För den oinvigde kan det vara på sin plats att lite utförligare förklara skillnaden mellan olika typer av klätterstilar. I citatet ovan nämns också den s.k. expeditionsstilen. Förenklat kan man säga att dessa två stilar är varandras motpoler.

Många som bestiger t.ex. Everest, behöver nödvändigtvis inte vara så erfarna bergsklättrare eller drivna klättertekniskt. Egentligen handlar det om pengar. Har du två-trehundratusen över, så kan du köpa in dig i en kommersiell expedition. Det innebär att du har guider som vägleder dig, bärare som kånkar din utrustning, kockar som förbereder din mat, och ett helt supportteam av folk som bistår med syrgas och håller koll på byråkrati, väder, hälsan, fasta rep osv. Fasta rep innebär att någon har gått före och ordnat extra säkerhetsarrangemang, t.ex. rep som man kan koppla in sig i.

Egentligen behöver du inte kunna så mycket, för alla beslut fattas av guider och sherpas, t.ex. vägval, riskbedömning, allmänt ”know how”. Det enda man som klättrare behöver göra är att förflytta sin lekamen från punkt A till punkt B. På Everest är det en tillräckligt tuff uppgift, och det är en fysisk prestation. Men frågan är om de hade tagit sig upp utan all support?

Alpin stil är en klätterform som utvecklades i Alperna. Det innebär att man klättrar självständigt, utan att ta hjälp utifrån. Alltså, ingen syrgas, inga guider, bärare, kockar eller fasta rep. Ska stilen vara ”riktigt” ren, så får man inte rekognosera vägen i förväg, utan bestigningen sker i single push, dvs. i ett svep. Utifrån dessa förutsättningar, så förstår man raskt att det ställer helt andra kunskapskrav på klättraren. Hen ska kunna allt genom hela linjen, dvs. fixa byråkrati, kunna klättra, vara förtrogen med utrustningen, bedöma allt från väder till risker, kunna sköta om sig själv, hantera olyckor osv

Att finna sin egen väg

”Att finna sin egen väg” Förstabestigningar i alpin stil i Kirgizistan. Benny med full packning i okänd terräng.

Det är svårt att förklara för utomstående att en bestigning av ett berg på 4000 meter, kan vara så mycket svårare än att bestiga Everest 8848 om man går kommersiellt. Lite raljant kan man benämna det senare som en s.k. crulingbestigning, dvs. andra går och sopar rent framför en. Man kan likna stilarna med att resa All inclusive eller tågluffa. Det är stor skillnad i komfort och vilka krav det ställer på dig som resenär.

Dock är det min (Joels) bestämda uppfattning att var och en klättrar berget efter sin förmåga. Alla stilar är välkomna på bergen, så länge de inte har en negativ inverkan på natur och kultur. Men det känns bra att den alpina stilen premieras och lyfts fram genom att vi erhållit detta stipendium. Vanligtvis brukar kommersiella Everestklättrare få de största rubrikerna i media.

Nu kanske någon frågar sig om det inte anses som ”hjälp” att ta flyget till t.ex. Kanada. Nja, bedömningen av klätterstilar utgår från startpunkten på berget. Det blir ju en ganska orimlig/absurd hållning om man anser att man måste ta sig till starten för egen maskin. Skulle man överföra det resonemanget på t.ex. Vasaloppet, så har man inte genomfört loppet förrän man skidat dit från sin hemort, för att sedan skida hem igen.

Avslutningsvis vill jag poängtera att detta inlägg inte är ämnat att förringa eller förminska någons prestation på bergen. Var och en klättrar efter sin förmåga. Förhoppningen är dock att sprida kunskap om och öka förståelsen för bergssportens olika nyanser.

Annonser

Om joelyukon

En rektor från Norrland med en diger lista av klättrade berg. Har bl.a. bestigit fyra av sju berg i den famösa ”Seven Summits”-serien. Har tillsammans med Benny gjort förstabestigningar i Pamir på gränsen mellan Kirgizistan och Tadzjikistan.
Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Alpin stil

  1. Anders skriver:

    Du menar: Alla bergsbestigare är fina, men några är lite finare än andra?

  2. joelyukon skriver:

    Det är som Orwell skrev: All animals are equal, but some animals are more equal than others.
    Nej, allvarligt. Det är som jag skriver: Var och en klättrar efter sin förmåga. Det finns dock en poäng med att fler förstår de olika nyanserna av bergsklättring.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s