En liten videouppdatering

Äntligen har vi kunnat samla vårt material och göra en liten video från Yukon.

Publicerat i Allmänt | 2 kommentarer

Expeditionen – Dag 0

Efter lite mer än ett dygns resande anlände vi i Anchorage. Klockan var strax efter 23.00 lokal tid, men vi var fortfarande kvar i svensk tid, och med tio timmars tidsskillnad, så dröjde det ett tag innan vi somnade. Följande dag hade vi vigt åt att inhandla mat och övrig utrustning.
I princip hade vi ingen mat med oss från Sverige, då allt egentligen går att få tag på där. Vi promenerade till REI för att handla frystorkat, bensin och andra små braha-grejer. Därefter gick vi till AMH som är den andra stora klättrarbutiken. Även här blev det några småprylar inköpta. Generellt känns det alltid bättre att stödja en mindre, självständig butik, än t.ex. REI som kan jämföras med Naturkompaniet i Sverige.
Mat handlade vi på Kmart. Kanske föreställer du dig att vi redan köpt en massa frystorkat på REI och AMH, men är det något som vi har lärt oss genom åren, så är det att undvika frystorkat. Förvisso köpte vi tre portioner var, men då som nödmat. På Kmart inhandlade vi bröd, nudlar, godis, och viktigast av allt, beef jerky. Från våra tidigare turer till Alaskas berg har vi lärt oss att älska Jack Link’s beef jerky med teriyaki-smak. Man kan tugga det som godis, eller som komplement till en måltid. Att det innehåller mycket protein och är mättande gör det till det optimala tilltugget.
Eftersom vikten var av mindre betydelse pga. att vi skulle ha pulkor, så köpte vi även vitlök, lök, bacon, smör och äpplen. Ett råd gällande mat är att tänka starkt eller fräscht. Det är just därför vi undviker frystorkat. Visst, i början kan man få ned en påse eller två, men ganska snabbt börjar det bli svårt att få ned maten. Speciellt på hög höjd, då man mår lite illa. Maten stockar sig lätt i halsen, och sväljs med milt tvång. Jag vet inte hur många gånger jag har haft kväljningar och varit nära att kasta upp.
Kmart är väl ungefär som ICA Maxi hos oss, men skillnaden är att man i den amerikanska matbutiken också kan köpa vapen.
Publicerat i Yukon | Lämna en kommentar

Expeditionen – Dag 1

Efter en rejäl natts sömn, och med lite bättre anpassning till den nya tidszonen, så blev vi hämtade av Donna från Ultima Thule Lodge på morgonen. Donna skulle köra oss de 5-6 timmarna det tog för att komma till en den lilla flygplats där Paul, hennes make, skulle komma och hämta oss. Bilresan gick hyfsat fort, speciellt då Donna var ganska pratglad och vi avhandlade många intressanta ämnen. Det var särskilt intressant att få ta del av deras historia, men även hur home schooling fungerar. Alla deras tre barn var hemskolade. Eftersom de bor ute i lodgen förstår man att det var det smidigaste alternativet för dem.
Lodgen ligger ca. 160 km från landningsbanan vid vägs ände. Det finns inget annat sätt att ta sig dit än att flyga, om man inte vill vandra 16 mil i obanad terräng. Och där har Paul och Donna valt att bo. Väl framme vid landningsbanan mötte Paul oss, och vi hann inte mer än byta om så satt vi i planet. Tur att Donna stannat på vägen och låtit oss äta en underbart god hamburgare i Copper River. Jag antar att hon visste hur det skulle bli.
Flygningen ut till lodgen tog ca. 45 minuter. Det fanns en liten landningsbana precis bredvid stugbyn. Det fanns fem plan på plats, och med hjälp av dessa flög de ut skidåkare och vildmarksturister. Och på detta sätt tjänade de sitt uppehälle. Alpinister flög de endast i undantagsfall, då de gjorde en ganska dålig affär på dessa, men eftersom Paul var själv en gammal bergsklättrare åtog han sig ibland liknande uppdrag för ”den goda sakens skull”.
Vi var lite nyfikna på lodgen och stugorna, men vi hann inte mer än landa så skulle vi flyga vidare till glaciären. Som alltid gällde det att passa på medan vädret tillät det. Vår ursprungliga plan att flyga till Chitina-glaciären fungerade inte pga. för mycket morän på isen. Han pekade ut en mindre glaciär som låg på högre höjd, och som han visste att han kunde landa på. Den låg inte heller så långt från en av de toppar som vi spanat in.
Sagt och gjort, så fick vi hoppa in i två små plan. Jag och Axel i den ena, medan Benny åkte i den andra som flögs av sonen. Från lodgen sett var det ca. ytterligare 80 km ut i vildmarken. Ganska snart kom vi till den utsedda glaciären, och det var en häftig upplevelse att flyga över det vita snötäcket med berg på båda sidor om oss. Paul markerade landningsplatsen innan han slutligen landade. Det första som hände när vi klev ut var att vi sjönk ned till midjan i snön. Snabbt spände vi på oss våra skidor innan vi packade ur planen. Vi hann knappt samla ihop våra grejer innan de satte sig i planen, önskade oss lycka till, och flög iväg.
              
Plötsligt var vi ensamma, utlämnade på en främmande plats 24 mil till närmaste bebyggelse – fågelvägen. Det var med en känsla av tomhet som jag hörde hur ljudet från planen sakta dog ut. Tur att solen sken, och än var det några timmar till kvällen. Vi började genast att förbereda vårt läger genom att sondera terrängen med våra lavinsonder efter glaciärsprickor och trampa ned snön för tältet med våra skidor. Vi lät det frysa på en timme, och ganska snart därefter hade vi fått upp tältet, ordnat med toalett. Vi stuvade om utrustningen, rullade ut liggunderlag och sovsäckar, och smälte lite snö till vatten innan vi åt och kröp ned i våra säckar.
Publicerat i Yukon | Lämna en kommentar

Expeditionen – Dag 2

Jag hade sovit som en prins under natten. Det var hyfsat fint väder ute när vi vaknade, men redan efter frukosten hade det dragit in moln som gjorde att den planerade rekognoseringsturen till passet och isfallet fick vänta. Istället ägnade vi dagen åt att organisera vår packning, samt justera smågrejer med utrustningen.

Det började snöa mer och mer med tiden. Det var dock inte särskilt blåsigt, men man kunde verkligen inte se någonting. En riktigt whiteout. Tur då att vi befann oss i tältet på ett lugnt ställe, och med massa mat. Vi firade att vårt äventyr nu börjat på riktigt med pasta och stekt lök. Den kvällen somnade vi tidigt, förmodligen en kombination av anspänning och jetlag.

Publicerat i Yukon | Lämna en kommentar

Expeditionen – Dag 3

Följande dag innehöll även den massa snö. Totalt sett under två dagar föll det 40-50cm. Dock var det varken kallt eller blåsigt, och väderrapporten från Kristina talade om att det skulle bli finare redan nästa dag. Väderrapporterna fick vi via SMS-funktionen på satellittelefonen. I detta område fungerar endast Iridum-telefoner, men det var väl lite si och så med SMS:en. Att ringa fungerade bättre.
Trots det snöiga vädret kunde vi ladda olika batterier med vår solcellsladdare. Det gjorde att vi kunde lyssna på musik i Axels iPhone. En låt som vi speciellt gillade var Society. Det var ledmotivet i filmen Into the Wild. I övrigt tog vi död på tristessen genom att planera för vår nästa måltid som bestod av pasta som vi stekte i smör och vitlök serverad med stekt bacon.
Publicerat i Yukon | Lämna en kommentar

Expeditionen – Dag 4

När vi tittade ut på morgonen kunde vi nu se bergen igen för första gången på två dagar. Vi insåg att väderleksrapporten verkade stämma, och att det skulle bli en finare dag idag. Efter frukosten tog vi på oss hela utrustningen för att vi ville göra en rekognoseringstur. Vi ville hitta en väg genom isfallet över bergspasset, det pass som skulle leda till en annan glaciär och insteget till den topp vi hade planerat att göra.
     
Ganska snart började Axel få känningar i sina lungor. Det var som om han inte fick sig någon luft. Han hade upplevt liknande problem tidigare under vintern, men under våren hade det inte märkts av. Han valde att vända om till tältet där han hade en inhalator. Om det rörde sig om en infektion skulle några dagars vila kunna åtgärda de värsta problemen.
Jag och Benny valde att fortsätta ta oss upp mot passet. Det gäller att passa på medan vädret är tillåtande. Vi hade sett ut ett par-tre alternativa vägar förbi isfallet. Vi prövade först att gå rakt på. Isfallet var uppbyggt av rader med stora glaciärblock som ”kalvats”. Lite som klossar på bredd, vilka trillat ned på slutet av ett löpande band. Vi skidade så högt upp vi kunde, innan vi bytte till stegjärn. Vi förstod att vi rörde oss över områden med ganska rejäla sprickor. Dock visste vi inte hur tjockt snölagret, eller hur djupa sprickorna var. Vid ett parti mellan två kalvningslinjer valde vi att jag skulle passera medan Benny säkrade. I övrigt gick vi löpande. Glappet mellan de fasta glaciärdelarna var runt 8-10 meter. Vi förstod att det var en snöbrygga. Försiktigt rörde jag mig ut över bryggan, när jag plötsligt hörde hur underlaget satte sig med ett ”whof” och hela bryggan sjönk med en decimeter.
Utan att röra en fena började jag och Benny att diskutera våra alternativ. Vi kom dock fram till att jag skulle fortsätta eftersom det inte var så många meter över. Jag kan säga att det var en ganska skön känsla när jag kunde smacka in mina isyxor i solid is på andra sidan. Andra sidan bestod av en isvägg på ca. 7-8 meter med 70-80 graders lutning. Härligt med lite isklättring! Jag satte en isskruv, inte så mycket för isklättringens skull, utan mer för att inte falla genom snöbryggan. Väl uppe insåg jag direkt att detta inte var en framkomlig väg. Framför mig var ett gap på 12-15 meter till nästa sektion is. Vi fick ta plan B.
Plan B, bestod i att följa kanten av isfallet så nära bergväggen vi kunde. Vi hade valt bort detta alternativ för att undvika stenfalls- och lavinrisken, då det nyligen snöat ymnigt. På flera ställen såg man käglorna efter snöras. Dock var det vår enda alternativ för att ta oss upp till passet. Vi gick runt isblocken, och väl vid bergväggen insåg vi att det var en tämligen enkel väg upp – i alla fall till en början. Allteftersom vi tog höjdmeter, så blev det jobbigare och jobbigare att gå. Snöfallet hade gjort att det var djup pudersnö. Skidorna hade vi lämnat längre ned, och pulsandet tog lång tid. Tiden rann snabbt ifrån oss, och vi insåg att vi inte skulle hinna upp till andra sidan av passet för att scouta, innan kvällen. Vi gick så långt vi kunde utifrån klockan. Vi hade inte fått se allt vi önskade, men en viss uppfattning hade vi fått om vad som väntade på oss.
Tillbakavägen innebar inga problem. Nere i lägret åt vi en god middag med pasta och bacon, innan vi började diskutera hur vi skull göra framöver. Vi hade två alternativ och det var att gå över passet, men där visste vi inte om man kunde ta sig ned på andra sidan. Det andra alternativet var att gå runt hela bergsmassivet och komma till nästa glaciär via den större Chitina-glaciären. En okänd faktor i det hela var Axels tillstånd.
Vi gjorde som män gör och sov på saken.
Publicerat i Yukon | Lämna en kommentar

Expeditionen – Dag 5

Vi hade ännu inte bestämt oss helt när vi vaknade på morgonen, men efter lite diskussioner fram och tillbaka, beslutade vi oss för att gå runt massivet. Det skulle innebära 33km transport med all vår utrustning. Vi började packa ihop våra grejer och riggade pulkorna. Enligt värderrapporterna skulle det vara fint i ytterligare fyra-fem dagar. Vi räknade med att förflyttningen skulle ta två dagar, och alltså ge oss tre dagar till klättring, innan det dåliga vädret skulle dra in.
För att göra en lång historia kort, så visade sig att Axels lungor inte kom överens med kylan. Efter att ha försökt och stretat på i ett par timmar, valde vi att vända om. Vi insåg att med det tempo vi gick skulle det ta närmare fyra dygn att tillryggalägga sträckan. Vi återvände och upprättade lägret igen på samma plats som tidigare.
Den kvällen ägnade jag åt att klippa ut papprektanglar från ett pastapaket. Eftersom jag hade med mig en ansiktsmask tänkte jag göra en värmeväxlare. Pappbitarna hölls ihop av tejp och hela stycket sydde jag sedan fast i masken. Förhoppningen var att masken skulle värma kalluften något. Lite som Kajsa Warg aldrig sa: man tager vad man haver.
           
Publicerat i Yukon | Lämna en kommentar

Expeditionen – Dag 6

En vilodag. Jag och Benny hade kommit fram till att vi skulle göra ett försök att själva ta oss över passet. Inte en optimal lösning, eftersom det alltid är säkrare om man är fler när man färdas över glaciärsprickor osv. Dock hade vi inget annat val. En annan omständighet var också att vi missat en dags fint väder.
Det stora tältet skulle stanna med Axel, medan jag och Benny bara tog med oss en tarp, ett kök, och mat för fem dagar. Tanken var att vi skulle göra en hit n run-bestigning. Vi ville färdas så lätt som det bara gick. Vi visste ju inte hur det såg ut på andra sidan passet. Gick det att gå ned, eller skulle vi bli tvungna att fira oss ned. Skulle vi kunna ta oss upp igen på samma ställe? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det, och det var att försöka.
Den kvällen åt vi pasta, lök och bacon, för vi visste ju inte när vi skulle få äta bra mat igen.
Publicerat i Yukon | Lämna en kommentar

Expeditionen – Dag 7

Våra lätta packningar var förberedda, så direkt efter frukosten knöt vi in oss i repet och började röra oss mot passet. Vi kunde följa våra gamla spår, vilket snabbade på vår förflyttning. Speciellt tacksamma för det var vi när vi kom fram till passagen jämte isfallet. Tidigare hade vi stretat i djupsnön, men nu fanns det upptrampade spår, vilka hade frusit till. En annan fördel var också att vi hade med oss skidorna hela vägen, så när det började plana ut lite i passets övre del, kunde vi spänna på oss dem och slapp pulsa hela tiden.
Vi passerade ganska raskt det ställe där vi vänt tidigare, och nu var allt okänd terräng för oss. Efter en timme nådde vi passets högsta punkt och började närma oss andra sidan. Väl där insåg vi att kartan hade rätt. Det var tämligen brant för att ta sig ned till nästa glaciär. Dock fanns det en möjlighet att följa den norra sidan ned, men glaciären på andra sidan såg inte snäll ut. Det fanns ganska många glaciärsprickor. Toppen som vi hade sett ut, som låg på andra sidan glaciären, skulle innebära en rejäl utmaning att ta sig uppför. De utlöpande ryggar som vi funderat på var långa och såg osäkra ut. Vi kunde se en möjlig väg och det var att följa ett isfall på några hundra höjdmeter upp för att därifrån klättra 30-40 meter klippa för att ta sig upp på kammen. Sedan skulle det bli en lång och exponerad kamvandring.
Vi diskuterade ett bra tag kring hur vi skulle göra. Visserligen skulle det vara görligt, men det fanns ett par saker som talade emot. Dels att vi bara var två och skulle behöva passera en ganska sprickig glaciär, för att sedan ge oss på en utmanande klättring och kamvandring. Dels hade vi tre dagar med fint väder på oss. Om vi fortsatte var vi tvungna att kallt räkna med att inte hinna tillbaka innan busvädret var över oss. Det skulle innebära att vi skulle bivackera i tarp på glaciären. För hur länge kunde vi inte veta. Vi valde att avstå. Hade vi varit tre personer, och utrustade för längre tids dåligt väder, så hade vi kanske valt annorlunda, men under rådande omständigheter var det nog bäst att avstå.
Givetvis känner man en viss besvikelse, en viss frustration. Hur som helst, valde vi att vända om. Men det var då vi såg en annan möjlighet. Direkt höger om oss fanns en topp som utgjorde ena sidan av passet. Vi kunde ganska snabbt komma fram till att den knappast blivit bestigen, eftersom de bestigna topparna i området låg utmed helt andra glaciärer. Vi beslutade oss där och då för att göra ett försök på toppen. Dels för att vi inte ville komma tillbaka helt tomhänta, dels för att vi redan hade gjort 400 höjdmeter från lägret sett.
Vi gick med skidor så långt vi kunde. När vi väl bytte till stegjärn lämnade vi också packningarna, och gick enbart med klätterutrustningen. Det som vanligtvis skulle vara en relativt bekväm tur i Alperna, visade sig bli en lång och jobbig snöpulsning. För det mesta sjönk vi ned till midjan i snön. Det gjorde att vi ofta turades om att spåra. Turen var inte särskilt teknisk, men på några ställen blev det lite brantare, så att vi valde att gå med löpande säkringar. Kanske mer för risken att flaklaviner skulle gå än själva fallrisken. Efter fyra timmars pulsande i snön, nådde vi slutligen kammen. Vi kunde se att det var ca. 45 minuter kvar till toppen, och trots att timmen var ganska sen, fortsatte vi. Kammen som också mest bestod av snöpulsande såg ut att vara ganska säker, men det visade sig att det var en kam av den lömska sorten. Det var en cornice-kam (överhäng), vilket gjorde att Benny trampade igenom vid ett par tillfällen. Under snötäcket var det direkta håligheter, vilket man förstod när det började blåsa upp luft genom dem. Vi såg till att hålla oss så nära vindsidan det gick. 18.40 nådde vi slutligen toppen. Höjden var knappt 3000 meter (N60º57’19, V140º58’48).
     
Nedfärden genomfördes lugnt och metodiskt. Vi såg noga till att hålla oss på behörigt avstånd från de områden som vi misstänkte var håligheter. Det dröjde inte länge förrän vi kunde ta på oss skidorna igen och ta oss hela vägen ned genom passet. Väl framme vid tältet utbytte vi några ord med Axel, innan vi kokade ett paket nudlar var. Vi hade inte ätit någonting förutom frukost på hela dagen. Och efter nästan 12 timmar av klättring kunde jag och Benny krypa ned i våra sovsäckar. Trötta, besvikna och nöjda, på en och samma gång.
Publicerat i Yukon | Lämna en kommentar

Expeditionen – Dag 8

Det blev en sovmorgon efter den långa gårdagen. Detta till trots, så planerade jag och Benny att försöka göra ytterligare en topp under dagen. Visst, var vi lie slitna, men vi visste att vi bara hade två fina dagar kvar innan ett snöoväder skulle dra in. Det fanns inget annat val än att försöka. Fördelen med toppen var att den låg ganska nära lägret.
Ganska sent på dagen drog vi på oss selarna och knöt in oss i repet. Axel som inte kände sig riktigt bra än, stannade i lägret. Vi skidade in till foten av berget och sneddade upp utmed en sadel. Hela berget var smalt, vilket gjorde att vi kunde välja att komma upp på kammen från två håll. Väl uppe i sadeln hade vi fin utsikt ned mot Walsh-glaciären. Det fanns en tydlig snöränna som vi antog ledde upp till kammen, så det var bara att ta på sig stegjärnen och börja ta sig uppåt. Återigen kämpade vi mot djupsnön, men denna gång var det betydligt brantare. Det innebar att vi vid vissa partier fick köra taktiken att stampa trappsteg i snön. Eftersom den är lös och inte har någon bärighet river man ned så mycket snö man kan, trampar ned den, och kan på så sätt ta sig upp 20-30 cm, innan man måste göra om proceduren. Det säger sig självt, att det tar ganska lång tid att röra sig uppför berget på detta sätt.
I möjligaste mån höll vi oss i närheten av klipporna på den vänstra sidan. Här och var hittade vi placeringar för kammar och kilar, vilket gjorde att vi rörde oss löpande. Efter några timmar hade vi passerat snörännan, en distans som vanligtvis skulle ta 45 minuter under andra förhållanden. Vi hade inte riktigt nått upp till kammen än. Dock fortsatte vi att streta på. Den sista biten ledde Benny upp, och det visade sig vara rejält med sockersnö. Han fick bokstavligen gräva sig fram genom en meterdjup snödriva innan vi äntligen kom upp på kammen. Den syn som mötte oss där var en riktigt smal kam, bestående av lössnö. På båda sidor om kammen sluttade det rakt ned.
           
Klockan var ganska sen, och vi hade många timmar kvar till toppen, så vi valde att vara nöjda för dagen. Vi kunde fortsätta imorgon, om vi så önskade, speciellt nu när vi trampat upp spår i snön. Vi rörde oss nedåt med löpande säkringar och det dröjde inte länge förrän vi var åter i sadeln. Därifrån kunde vi ropa åt Axel att börja förbereda för kvällsmaten. Klockan åtta på kvällen kom vi till tältet, och då var vi ganska frusna och hungriga. Tur att maten, mer eller mindre, var färdig.
Publicerat i Yukon | Lämna en kommentar